Bild: Jörgen Auer
Morgonen var som de flesta andra morgnar. Livet rullade på som om ingenting hänt, som om ingenting betydde eller berörde något. Jag ville inte tänka negativt och gjorde det inte heller. I mig bodde endast optimism och positivism. Det blir en fin dag, sa jag.
Bild: Jörgen Auer
Så blev det också. Även fast jag inte vann på den Sverigelott som fanns i dagens paket i julkalendern. Den kalender som jag fick i present på Fars dag av mina barn. Hela idén med kalendern är så godhjärtad att det räcker och blir över. Den skänker glädje och förväntan, till och med hopp. Och en stunds förströelse.
Bild: Jörgen Auer
Jag åkte till Kisa i dag. Tog vägen över Ulrika. Vintervägen. I skogsbygderna känner jag mig alltid som på besök i en annan tidsepok. Som om det var hundra år tidigare. Så här for jag nu 1923 och betraktade omvärlden. Jag såg sjön Drögens snötäckta och tunna isyta och funderade på om någon åkte skridsko på sjön just 1923. Näe, va? Skidor, tror jag nog. Men skridsko? En lantbrukare i Kottebo på konståkningsskridskor? Några bondpojkar i Drögsnäs på bandyrör? Ja, kanske.
Jag tänkte nästan stanna för att snöra på mig skridskorna som jag hade med i bilen. Därav blev intet. Jag hade ett möte i Kisa och skulle ju åka skridsko med ett barnbarn där.
Så blev det.
På hemfärden från Kisa var det mörkt, men vägen låg lika vit som tidigare.
Det är så de flesta av oss vill ha vintern i Sverige. Är det vinter ska det vara snö. Och is.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar