Bild: Jörgen Auer
Ibland vet man inte var man är. Allt känns så långt borta, men ändå så nära. Jag har i alla fall sådana tillstånd, som tur är bara sekundlånga, om ens det.
Vad är det som händer i kroppen då? I huvudet? Hjärnstillestånd? Är jag död? Nej, inte än, bara lite sinnesförvirrad.
I sådana stunder hjälper frisk luft. Lugna och långa andetag tillsammans med motion och öppna ögon inför allt jag ser. Mata in så många intryck och så mycket information som möjligt om omgivningen. Sen är jag redo för nya nappatag med vad jag nu hade för mig innan tankestoppet.
Så nu går jag ut.
1 kommentar:
Håller med. Det är så det fungerar. Men min envisa benvärk förhindrar mig till långa promenader i valfri trakt. Jag längtar efter våren så att jag kan cykla. I långsamt tempo.
Skicka en kommentar