Bild: Jörgen Auer
På mina många och långa promenader träffar jag ofta på hästar. Jag gillar dem, även om de inte visar vad de tycker om mig. Det behöver de inte. De behöver inte säga någonting.
Jag brukar prata lite med dem. Inte alla, men de som står nära och ser ut som om de söker kontakt. Somliga av dem kommer traskande fram mot staketet, stängslet, grinden, repen när människor närmar sig, antagligen tror de att det vankas mer att äta.
Jag känner inte de hästar jag passerar och har ingen relation till dem, men jag funderar mycket över dem och vad de uppfattar av omvärlden. Känner de igen mig? Kanske, va? I alla fall inbillar jag mig att de håller på att lära sig känna igen mig. Jag matar dem inte, jag mockar inte hos dem, jag borstar aldrig av dem, tvättar dem aldrig. Jag bara går förbi eller stannar en minut och pratar med dem.
I dag pratade jag med den här.
Bakom Mantorptravet gick jag, det gör jag ofta, så nog har jag sett travsportens avigsida! Och där i en hage fick jag syn på den här unga hästen. På långt håll såg jag den galoppera i hagen, skutta och hoppa, studsa och sparka bakut. Allt medan två andra i samma hage lugnt stod och gjorde ingenting på hästars vis. Kanske sov de.
Så kom jag. De två sovande lyfte visserligen på öronen och tittade på mig, men rörde sig inte en meter. Den här däremot slutade leka och lunkade fram till staketet. Stannade just så här och tittade på mig.
Hej, sa jag. Hej på dig.
Svaret blev en uttryckslös blick och två öron som såg ut att fundera på om de hört rösten förut. Hästen var förvånansvärt lugn med tanke på att den bara halvminuten tidigare varit rena vildhästen. Den bara stod där och praktiserade bara-vara-metoden. Jag tolkade attityden som att hästen ville säga: vad vill du?
Blixtsnabbt funderade jag på vad man säger till en okänd häst. Vad är den van att höra? Vad är det ägaren eller tränaren/skötaren brukar säga till den? Vilka ord känner den igen? Så gick mina snabba tankar och ur min mun kom följande ord: bra, bra, bra jobbat. Duktig. Jaja, duktig kille (är det en kille?), duktig tjej. Bra tjejen, bra killen.
För varje ord jag sa ändrade hästen öronställning. Så även när jag förställde rösten och låtsades vara någon annan. Den är säkert van att höra olika röster, tänkte jag. Jag prövade fem, sex dialekter också samt talade engelska med den. Inte med en min eller ögonbrynsrynka lät hästen avslöja om den förstod något av vad jag sa. Men öronen for fram och tillbaka ett i taget som om de vore fastbundna med varsitt snöre som skötaren satt och drog i. Ibland veks ena örat neråt och stod rätt ut åt sidan. Men hästen stod stilla.
Då prövade jag med att vissla. Hästen rörde inte en min.
Så härmade jag en talgoxes vårsång.
Då, rörde den duktiga tjejen på hela huvudet och vred sig om mot de två sovande kompisarna. Precis som om den ville berätta vidare: våren är kommen.
Och tro det eller ej, men en av kompisarna frustade till svar.
Ähh!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar