Bild: Jörgen Auer
Vissa dagar i ens liv kommer man aldrig att minnas. Ändå var de kanske som många andra dagar, livet gick sin gilla gång, som det brukar heta. Inget nytt (i en ordinär människas vardagsliv) inträffade, inget var mer roligt än annars, inte heller stack något ut som tråkigare än andra dagar. Dagen bara var. Anlände tyst med en persiennvridning, avlägsnade sig utan att säga adjö och lämnade inga spår efter sig. Jo, ett. Ett spår. En bild.
För mig var denna dag, måndag 8 februari 2021 en sådan dag. Jag försöker minnas den, men den är redan glömd vid 21-tiden på kvällen. Jag vet att jag åt falukorv och potatismos till middag och att jag har druckit åtskilliga koppar kaffe. Men mer? Nej.
Förutom den här bilden i mobilen, då. Bilden som berättar att jag också har varit utomhus i dag. Det är jag å andra sidan varje dag så... Och jag känner förstås igen motivet, jag går den här vägen nästan varje dag. Åtminstone de dagar jag inte ger mig långväga av.
Hur jag än rådbråkar mitt minne är dagen borta. Var borta. För när jag ser bilden minns jag. När jag tittar på träden minns jag. Det är som om varje träd representerar ett skeende under dagen. Märkligt. Men roligt.
Vid det närmaste trädet äter jag frukost. Fil och flingor. Barnflingor är det. Tror jag, eftersom paketet ser ut att vara ritat för barn. Fullkornsringar, står det. Bollnäsfil till det. Både original och vanilj (blåbär måste jag köpa i morgon). Jag läser Corren. Papperstidningen.
Det andra trädet är en tvättmaskin jag la startade i morse. Kom nämligen på nu, tolv timmar senare att jag glömt ta ur tvätten.
Tredje trädet har en massa papper och fotografiska bilder slängda omkring sig. Jag satte mig att städa ett större skåp i förmiddags. Ett skåp eller skänk i hallen, innehållande en massa urklipp ur Corren, artiklar som jag har skrivit. Och hundratals svartvita bilder, tusentals, som jag har tagit under många år i Mantorp. Och negativ. Allt sånt finns i det där skåpet. Plus sparade tidningar från några resor. Men nu kastar jag USA Today, Los Angeles Times och Dallas Morning News från fotbollssommaren 1994, likaså ryker Calgary Herald från vinter-OS 1988. Vad ska jag med dem till? De tar bara plats. Åh, det är mycket papper. Manus, notisblock, skisser, ideér, tal, diktutkast, rubbet. Bort.
Men jag sparar lite.
Träd nummer fyra är ett telefonsamtal. En människa har jag talat med i dag. Och det var i telefon. Hans-Jörgen Sundli. En gammal kompis i Norrköping. Nej, nej, tro inte att jag känner mig ensam. Det är jag inte. Inte ens ensam. Med mina tankar är jag aldrig ensam. De är så ombytliga, ibland så roliga och ibland till och med filosofiska. Intressanta hur som helst.
Det femte trädet är Facebook. Jag är ganska säker på att det var just där jag kommenterade en bild på en mus och ett inlägg som handlade om fågelmat och en mus som tar för sig av maten. Frågan var huruvida husägaren skulle döda musen eller ej. Vad tycker ni? stod det i inlägget.
Av bara farten svarade jag på två andra inlägg just här i den lilla allén, samt chattade jag med tre personer när jag ändå börjat använda telefonen.
Sjätte trädet är hallen hemma full med papper. Jag höll på att inte komma in efter promenaden. Trots att jag alltså hade rensat skåpet och hade en stor svart plastsäck full. Det låg papper överallt! Och det var inte inbrott, utan jag själv som lagt några viktiga där, andra viktiga där, ytterligare andra där, några här, och bilder, pärmar, pennor, små tavlor, teckningar, en ridtävlingsrosett! det var en salig röra. Så vad gjorde jag? Började en andra rensningsomgång i skåpet. Var hård, Jörgen, var hård, erinrar jag mig nu att jag faktiskt sa högt samtidigt som jag suckade ljudligt. Konstigt att jag nu kan minnas det så klart att jag till och med hör den där sucken.
Omkring sjunde trädet är en ruta. Det är ett korsord. Nej, flera. Jag hann under lunch och middag och två fikapauser med att lösa tre korsord. Om jag minns någon fråga i kryssen? Nja, jo denna: En sådan bör vara logisk. Svaret ska bli slutsats.
Om jag räknar rätt är det åtta synliga träd på bilden. Dagens åttonde minne blir att jag nu plötsligt, en timme före midnatt kommer ihåg att jag ju talat med en människa till i dag. Travexperten och Mantorpsbon Tomas Thell. I telefon. Just det.
Men räcker dessa åtta minnen och en allé för att komma ihåg dagen? Tveksamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar