Bild: Jörgen Auer
I dag gick jag i gamla fotspår i Mantorp och behövde på långa vägar ingen snitslad bana för att hitta rätt. Att då erbjuda mig en timrad bana vid Trumpetarevägen kändes närmast förödmjukande. Det visade sig dock bara vara Mjölby kommun som gallrat lite (nä, långt mer) i skogen nära Klämman Arena och idrotts- och lekplatsen.
Bild: Jörgen Auer
Men redan innan jag kommit så långt på min vandring fick jag anledning att fundera på vad jag såg. En skola till på Klämmestorpsområdet! Vad är detta? Det har jag missat i nyhetsflödet. För det måste väl ha skrivits om någonstans? Nåja, jag har känningar.
"Det är för att Riddarängens förskola ska renoveras och under tiden ska barnen där i stället vara i Klämman, förklarar Ninni Kellander (L), när jag messar henne. Hon är ordförande i Kultur- och fritidsnämnden i Mjölby kommun och dessutom lärare på Klämmestorpsskolan. Tack, Ninni. Hälsa familjen, både ung som gammal.
Bild: Jörgen Auer
Jag går vidare och trivs på mina gamla vägar där jag gått och sprungit i 40 år. Jag bodde nämligen tidigare inne i Mantorp och motionerade regelbundet med gång eller löpning där nu jag går. Det känns nästan lite som "där barn jag lekt". Å andra sidan hörde jag aldrig talas om Mantorp när jag var barn. Då fanns världen i Styrstad och senare i Norrköping.
Men nu går jag alltså åter på gamla gator och vägar, blickar mellan några träd ut över stora åkrar, ler igenkännande och insuper härligheten i att finnas till.
Bild: Jörgen Auer
Det finns djur som ser allt i svartvitt, sägs det. Tur att inte jag ser likadant. Jag älskar verkligen färgsättningen i naturen och känner att jag vill lära mig hur konstnärerna gör för att få till samma färg som höstlöven har på sina alster. Jag tänker på konstnären Gebbe Björkman när jag går och beundrar träden (även om han inte varit just här). Gebbe vars utställning man nu kan se på Galleri R i Linköping. Jag har på grund av förkylning inte varit där än, men jag ska titta in.
Bild: Jörgen Auer
Alltså: så fint. Men här hjälper molnen till. Och huset i grått. Och gräset. Kombinationen. Allt.
Bild: Jörgen Auer
Naturen och livet är fantastiskt. Så skiftande. Tänk om det såg likadant ut överallt! Så trist. Här tjusas jag lite över åkerns stramhet, den knappa färgsättningen, björken och naturligtvis av hussamlingen där på andra sidan, för övrigt samma som på tredje bilden här ovan (Veta Örnsborg).
Bild: Jörgen Auer
Och här, någonstans på grusvägen mellan Veta kyrkby och Klämmestorps gård, strax efter Örnsborg, blev jag så glad över det gula gräset och kände för att fotografera det. Allt är vackert, tänker jag. Det gäller bara att försöka se det. Att få in det i sitt hjärta.
Bild: Jörgen Auer
Ibland får man vänta på rätta fototillfället. Ibland behöver man inte vänta. Det kommer till en just som man höjer kameran. Klick.
2 kommentarer:
Du har utvecklat din förmåga att fotografera genom åren, det har jag sagt förr!
Tack.
Skicka en kommentar