Vi skulle äta ute.
Men just som vi passerade Sankt Larsgatan drog en kall vindil förbi och rev våra kinder.
Njae, sa vi och skyndade på stegen förbi nybygget på Ågatan och vek om hörnet in på Klostergatan. Vi gick in i huset. In i det Gula huset gick vi. Biff Stroganoff. Ris. Efterrätt: chokladpudding som vanligt.
Jag berättade om mitt besök i Skänninge tidigare på dan. Om trivsamma Café Latte vid Stora torget. Om gästen som kom fram och hälsade. Stefan. Och här sitter Auer och fikar, sa han och sträckte fram sin högra hand. Han hade ett fast handslag. Ärligt, tänkte jag innan jag sen pratade med caféägaren som sa att hösten var en besvärlig tid. Det är så få som fikar på hösten. Efter fem och ett halvt år med caférörelse börjar det kännas jobbigt att överleva i Skänninge, menade hon. Mycket jobb, lite ledigt.
Vi borde bli ännu mer lokala, sa Maria.
Ja, som hålet i gatan som alla undrar över, hur länge ska man hålla på att gräva och varför? sa jag.
Skriva om stort och smått som händer omkring läsarna i deras vardag och som de undrar över. Ibland snubblar vi självklart över något mycket större och då får vi följa upp det förstås, sa Maria.
Ja, så gör vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar