Lite Norrköping i Tavastehus

Bilder: Jörgen Auer

Har man lite ledigt så kan man gott turista lite, också. Och vad kan man då hitta på i Hämeenlinna? Ja, man kan gå förbi kyrkan mitt i stan, där arkitekten bakom verket hette Louis Jean Deprez och var hovmålare hos Gustav III, väl där kan man som jag ställa sig bakom Mikko Hovis skulptur av författaren Larin Kyösti (egentligen Karl Gösta, eller Gustaf Larsson, 1873-1948) som var son till en man från Norrköping, Gustaf Israel Larsson och en mor som var dalkulla, Sofia Vilhelmina Skog. Han växte upp i Tavastehus och kom att lära sig finska så bra att han också skrev en rad böcker (ingen på sina föräldrars språk dock). Den första hette Tän pojan kevätrallatuksia (den här pojkens vårlåtar). Något annat han skrev var Musta Hepo, vilket betyder Svarta hästen vilket i sin tur skulle kunna tänkas föra en sportintreserads tankar till Norrköping och Vita Hästen, och på så sätt återknyta till ishockeyn, för vars skull jag kommit hit.

En annan stadens son är tonsättaren Jean Sibelius, 1865-1957, född i Tavastehus och död i Träskända (Järvenpää). Även han hade svenska som modersmål, men lärde sig finska som ung. Han räknas till en av Nordens främsta tonsättare och komponerade bland annat sju symfonier. Hans mest kända verk sägs vara Finlandia, Kareliasviten och Valse triste. Att koppla ihop honom med hockey avstår jag från och mig veterligen har de inte spelat något av honom i Patria Areena under VM.

Ett besök i Hämeenlinna är inget besök utan att besöka just Häme linna, Häme slott. Eller som svenskarna alltid sagt Tavastehus. Det är slottet som är själva huset i Tavastland. Denna minst sagt iskalla skärtorsdag promenerade jag från hotell Emilia mitt i city till slottet som ligger vid Vanajavesi där isen ännu ligger. Slottet grundades troligen redan på 1200-talet efter Birger Jarls korståg till Tavastland men fick sin slutliga utformning på 1700-talet.

Intill slottet ligger Vankilamuséet, det vill säga fängelsemuséet. Det ville jag titta närmare på eftersom min farfars far en gång arbetat där. Det låter märkligt, men jag kunde känna hans närvaro och hulkade till för ett ögonblick eller två, och rös.

Så jag betalade 5 euro och gick in efter att ha varit nära en timme för tidig varpå jag fick vandra runt huset gång på gång och kände mig som en fånge på rast. Jag funderade över vad alla dem som varit här, fånge som vakt, funderade över.

Inomhus såg det ut som på film. Eller som ett amerikanskt fängelse gör på film. Men ingen har varit fängslad här sedan 1972, tror jag, nu är det ju museum, och ett fint sådant, med massor av information.

Men när jag tittade in i en cell.

satt en gammal fånge kvar. Ruskig är bara förnamnet.