Så gick hemresan till

Vad ska man säga om en hemresa? Att den gick bra? Ja, det gjorde den. Och snabbt. Morgonen i Hämeenlinna var bitande kall och jag fick blåsa på händerna för att hålla dem varma. En finsk man på perrongen sa någonting. Jag nickade och muttrade något obegripligt till svar. Han nöjde sig med det och sa något om Tikkurila. Det är en ort på vägen till Helsingfors. Jag skakade på huvudet. Då blev han arg och hötte med näven. Jyväskylä, sa jag, och då lugnade han ner sig. Fråga mig inte varför.
På Helsingfors flygplats Vantta träffade jag på Andreas Matz igen, och damjuniorlandslagets tränare Niclas Högberg. På planet till Arlanda sa sig två italienare vara mycket förvånade över deras stolsgrannes italienska språkkunskaper. Det var jag också. Jag visste inte att jag kunde.
Tåget hem från Stockholm var framme nästan innan det startade eftersom det blev ett trevligt samtal med Rolf från Norrköping om allt möjligt. Vi pratade foto, downs syndrom, svenskt försvar, lite fängelse på det, lite Norrköping, och lite Finland. Plötsligt såg vi Yxbacken. I nästa sekund var vi i Norrköping. Solen sken. Rolf av.
Tåget for. En liten flicka sov. Hennes mor log. Och bror. Far rar. Linköping. Stopp. Av.
Hej, Jörgen, sa Ewa på jobbet. Tack för hjälpen via telefon under påsken, sa jag. Tack själv, sa hon. Hej, Jörgen, sa Torbjörn. Sa alla. Yamile log. Caroline log. Jeppe frågade om det varit bra i Finland. Hyvää, sa jag.
Claes satt vid sportredigeringen. Hej, Jörgen. Hej.
Bild? sa jag. Vill jag ha, sa han. Ewa hade bakat. Datorn pajade. Ringde jouren. Robert, IT!
Det är slut, sa jag. Starta om, sa han.
Gjorde så. Okej. Åkte hem.