Bild: Jörgen Auer
Jag har inget att göra, mamma, brukar barn ropa. Det gör jag också. Men jag ropar till min fru Inger i stället. Ja, men sätt dig och lek med dina bilder och din blogg, säger hon. Ja! ropar jag och kan inte släppa den där resan med husbil som jag just gjort. Det var så roligt att vara ute med Clara, fasen vet om jag inte saknar henne vid min sida. Vi satt ju ändå tätt tillsammans i 100 mil. Fast det säger jag inte till Inger. Hon vet ju hur det är, jag saknar alltid mina reskamrater efter en vecka i husbil och blir så rastlös när jag kommer hem. Jag vill ut på vägen igen, se nya platser, träffa nya människor. Men nu är jag hemma, om än tillfälligt, och kan leka med bloggen. Lägger in en trasmatta över Vättern vid Borghamn.
Jag har inget att göra, mamma, brukar barn ropa. Det gör jag också. Men jag ropar till min fru Inger i stället. Ja, men sätt dig och lek med dina bilder och din blogg, säger hon. Ja! ropar jag och kan inte släppa den där resan med husbil som jag just gjort. Det var så roligt att vara ute med Clara, fasen vet om jag inte saknar henne vid min sida. Vi satt ju ändå tätt tillsammans i 100 mil. Fast det säger jag inte till Inger. Hon vet ju hur det är, jag saknar alltid mina reskamrater efter en vecka i husbil och blir så rastlös när jag kommer hem. Jag vill ut på vägen igen, se nya platser, träffa nya människor. Men nu är jag hemma, om än tillfälligt, och kan leka med bloggen. Lägger in en trasmatta över Vättern vid Borghamn.
Bild: Jörgen Auer
Det händer att någon undrar vilken av alla resor som varit bäst. Alla, tycker jag. På olika sätt. Den sista har man förstås alltid i friskt minne, medan bara fragment återstår av den första. Den ägde rum 1995 tillsammans med fotografen Lasse Hejdenberg (Hejdlös, som en del kallar honom) och vi åkte flakmoped, dvs Lasse hade flakmoped och jag en vanlig moppe. På flaket lastade vi allt vi hade, och det var åtskilliga kilo eftersom det var första gången och vi tog med tält och presenning och kokkärl och Gud vet vad. Och en flaska Kron eftersom vi var på luffen. En 50 kilo tung telefotosändare hade vi med oss, vilket förundrade alla vi mötte när vi bar in klumpedunsen i köket och bad att få låna el. Inte kan väl bilden komma fram i Linköping, sa urskogens invånare.
Det händer att någon undrar vilken av alla resor som varit bäst. Alla, tycker jag. På olika sätt. Den sista har man förstås alltid i friskt minne, medan bara fragment återstår av den första. Den ägde rum 1995 tillsammans med fotografen Lasse Hejdenberg (Hejdlös, som en del kallar honom) och vi åkte flakmoped, dvs Lasse hade flakmoped och jag en vanlig moppe. På flaket lastade vi allt vi hade, och det var åtskilliga kilo eftersom det var första gången och vi tog med tält och presenning och kokkärl och Gud vet vad. Och en flaska Kron eftersom vi var på luffen. En 50 kilo tung telefotosändare hade vi med oss, vilket förundrade alla vi mötte när vi bar in klumpedunsen i köket och bad att få låna el. Inte kan väl bilden komma fram i Linköping, sa urskogens invånare.
Bild: Jörgen Auer
Sedan dess har jag också åkt moppe genom Östergötland med Peter Jigerström och Tord Olsson, cykel med Jeppe Gustafsson, rott från Mem till Motala med Björn Lindahl, paddlat kanadensare med Kristofer Sandberg, åkt husbil med Jigerström, Olsson, Ola Axman, och Mikael Svensson. Och nu i år alltså med Clara Herner, första tjej i samlingen. Tack, allihop för fantastiska veckor - jag hoppas det blir några till. Kom det bara an på mig skulle jag kunna ligga ute och arbeta på det här sättet året om. Varför inte jobba en vecka i bilen, en vecka hemma i stan, och så ut i bilen igen. Eller båten, moppen, cykeln, eller vad det nu kan bli. Häst och vagn är en gammal dröm. Eller bara häst. Vad säger du, Clara? Vill du hjälpa till med nästa trasmatta, också?
Sedan dess har jag också åkt moppe genom Östergötland med Peter Jigerström och Tord Olsson, cykel med Jeppe Gustafsson, rott från Mem till Motala med Björn Lindahl, paddlat kanadensare med Kristofer Sandberg, åkt husbil med Jigerström, Olsson, Ola Axman, och Mikael Svensson. Och nu i år alltså med Clara Herner, första tjej i samlingen. Tack, allihop för fantastiska veckor - jag hoppas det blir några till. Kom det bara an på mig skulle jag kunna ligga ute och arbeta på det här sättet året om. Varför inte jobba en vecka i bilen, en vecka hemma i stan, och så ut i bilen igen. Eller båten, moppen, cykeln, eller vad det nu kan bli. Häst och vagn är en gammal dröm. Eller bara häst. Vad säger du, Clara? Vill du hjälpa till med nästa trasmatta, också?
1 kommentar:
Ja men hojta till om häst och vagn då så löser vi det Jörgen! Hälsn Peter Karlsson, Sya
Skicka en kommentar