En dag med Ralf i skogen

Semestern är slut. Jag med. Har slitit hela augusti som ett djur i skogen eftersom det var avverkning i närområdet och någon måste ta hand om riset. Jag var min egen tyrann och en grym sådan med piska i hand. Då och då hörde jag Sportradion, Ralf Edströms expertkommentarer kom till mig i skogen.
– Dä där va fult, mycket fult, och han borde fått rött kort direkt, hördes han säga just när jag tvingade mig själv till att lyfta det största träd jag någonsin lyft.
Trots rött kort fick jag vara kvar på planen och låtsades vara på Gotland och stångstötte den unga björken en halvmeter minst till ekorrjubel och hackspettvirvlar innan träningen övergick till diskuskast med stenar och stubbskivor, spjut med ett par långa, slanka slanor, och marklyft med en stubbe så stor och tjock att det räckte med att titta på den för att ge upp. För en inte fullt lika envis träl, vill säga.
Det var riset och jag, och handsågen. Timme efter timme försvann, gren efter gren likaså, ruska efter ruska ruskades om så blad och löv yrde under stånk och stön, svetten lackade och rann i floder, det var ett arbetspass som gav armar och överkropp långt utöver vad de behövde. Det stramade och spände, klämde och kramade, spritte och domnade på en och samma gång, och handen som höll i sågen greppade så hårt att den nära nog växte fast i verktyget.
Samma dag kom två rådjur dansande förbi, inte så där försiktigt darrande och nervösa som rådjur kan ses från vägen ibland, utan i flygande fläng, på flykt. Vilken uppvisning! Så graciösa och kraftfulla i sina fantastiska, fenomenala, fullkomligt formidabla formationer över hygget att jag är säker på var de kom ifrån. För är man så bra i rytmisk gymnastik måste man komma från Ryssland.
– Underbart, sa Ralf.

(Den här texten finns i Correns fredagstidning under vinjetten Cnorren) samt även på corren.se/sport/cnorren).