Inte alla hästar hemma

Det är klart att man kan ha synpunkter på att det är så många hästar i den här bloggen. Många har undrat, ska ni veta. Men jag råkar faktiskt tycka att det är väldigt vackra djur. Så starka och muskulösa. Ibland så snabba och speediga och så lustigt och gulligt kelsjuka.
Men det finns förstås motsatsen - riktigt elaka och besvärliga typer, precis som hos oss människor och det är inte ovanligt att det är elaka människor, eller ska jag säga för hästträning mindre lämpade människor som fått hästarna att bli som de är.
Det är mycket som mänskligheten kan skyllas för. Oftast på grund av sjukdom.
Ta Breivik som exempel. En galning som kan skyllas för en hel del. Och i min värld finns inte att han skulle vara frisk. Han kanske har friska tänder, det vet jag ingenting om, och det är möjligt att han är i bra kondition och har tränat sig kroppsligt stark och frisk.
Men hans huvud bär sjuka tankar.
En människa som avviker så mycket från 99 procent av oss andra har inte alla hästar hemma. Det fattas ett helt stall. Han måste vara galen. Galet galen. Farligt galen.
Men bör han behandlas för sin galenskap? Ja, det har varje människa rätt till.
Däremot bär det mig emot att svara ja på frågan om han bör få permission om tio år för att gå ut på Karl Johan och ta sig en öl. Men tänk om? Tänk om han drabbas av en ånger så stark att han blir religiös och vill hjälpa fattiga och sjuka i Afrika och startar insamlingar till behjärtansvärda ändamål i Sydamerika och blir den snällaste patient de norska mentalsjukhusen haft och blir friskförklarad 2045 och kommer ut som en ny människa och studerar till präst och blir en kärlekens och förlåtelsens budbärare?
Hur ska vi förhålla oss till honom då?
Fast vi behöver nog inte fundera så mycket över hur det ska gå för galningen. Något säger mig att han hinner före alla dem som vill se honom lida och dö.