Ur Corren 17 augusti 1988
Här kan man läsa vilken nytta orienterare gör, ja även militärer tydligen. Vilket påminner mig om ett lumparminne, mer än 40 år tillbaka. Vi skulle ha orientering och vi var tre, fyra stycken som bestämde oss för att komma bort. Solen sken, det var en underbar dag. Vi gav blanka faan i kartan och kontrollerna utan letade bara efter en plats att ligga och sola på. Efter en bra stunds letande hittades lämplig backe i söderläge och där låg vi sen i flera timmar och solade, sov till och med medan de andra var ute och sprang.
Efter ett par timmar blev vi naturligtvis hungriga och letade oss tillbaka till målet samt hittade några kontrollskärmar där vi kunde få åtminstone ett par stämplar med oss hem som bevis på att vi varit med. Vi fick några ogillande och arga blickar av befäl på plats och misstanken om att inte ha gjort vårt bästa förföljde oss några dar. Men sen blev det väl krig eller så för alla militärer fick annat att tänka på. Cykling, var det kanske. Vi cyklade mycket. Åh, så vi cyklade. Men det är en annan historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar