Bild: Jörgen Auer
Det var en tråkig dag! Regn, regn, regn. Och lite mera regn. Grått som bara den. Så jag blev inomhus, städade, fikade, åt mat, såg på teve. Med i alla fall en halvbra film. Jag gillade faktiskt Livet efter detta, i regi av Clint Eastwood. Sen såg jag lite damhockey, SDHL-premiären, ett bra Brynäs mot ett inte lika bra Leksand. Mazrova och Stalder gjorde lite som de ville.
Sen ljusnande det. Jag tog en promenad. Vanliga rundan. Och såg solen. Den pressade just ner några tjocka, mörka moln och dess stora öga tittade tillbaka på mig. Nej, stirrade. Precis som om det var jag som var den saknade i dag. Och kanske var jag det. Just i denna stund. Solen hade fått kämpa länge för att bryta genom molnbarriären och nu letade den efter någon att kasta strålar på och äntligen! Där kom jag på grusvägen. Kängorna på eftersom det var lite blött. Jacka med dragkedjan långt uppdragen för att det var blåsigt. Huvudet fullt av tankar. Mest undrade jag vad solen hade för sig. Jag såg ju att den stirrade. Men blåste det här nere på jorden så blåste det ännu mer högre upp och de mörka, tjocka molnen flög i kometers hastighet och ändrade och flyttade sina formationer så snabbt att jag knappt hann med att se förändringen. Lika snabbt som det blev ljust blev det grått och mörkt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar