Vrinnevi och jag

Bild: Jörgen Auer

Solen går ned vid ett parti av Vrinneviskogen i Norrköping. Jag erinrar mig en hel del från min ungdom när jag tänker på den här skogen. Inte exakta platsen, men någon annanstans i samma skog smygrökte jag för första gången. Eller var det i Ljuraparken? Hm.

Jaja, i Vrinnevi var vi några kompisar i alla fall ibland bara för att röka. Något år senare för att smaka alkohol.

Och med Ljuraskolan var vi också här ibland. Friluftsdagar inte minst.

Här gick jag söndagspromenad med far och mellanpudeln Chicko. Enstaka gång var min bror Crister också med. 

Det var även här som jag gjorde mitt livs lopp. Det skedde i Realskolan och vi sprang terränglöpning, jag vill minnas tre kilometer.

Självklart vann Magnus Haraldsson, 7-8 år senare landslagslöpare i orientering.

Men jag var tvåa, endast två sekunder efter. 

Här i Vrinneviskogen åkte vi även skidor med skolan någon gång och många boende i närbelägna Hageby och Klingsberg och dess närhet åkte utför i lilla backen vid den gamla vattenreservoaren.

Samlingspunkten för de flesta besökarna i Vrinneviskogen var givetvis Vrinnevistugan med servering. Och minigolfbana. 

Jag vet att jag firat Valborg i Vrinnevi - och nyår.

Hade man tur kunde man här i skogen om vårarna se fotbollsidolerna i IFK Norrköping vara ute och träna. Hej, Bajdoff, minns jag att jag ropade.

Det var i Vrinnevi som jag, något rusig, en kväll öppnade en sidodörr på den lilla scenen och klev en meter in. Där stod de tre Göingeflickorna och sjöng sin hit Kära mor, varpå jag hastigt lämnade scenen. Var det en trappa vid dörren? Jag tror det.

Som journalist och reporter har jag endast varit i Vrinnevi en gång. Då för att följa ett gäng som tränade med gångstavar.

Just det ja, hit hade jag i min ungdom ingenting emot att gå på kärlekspromenad med flickvän. 

Summa summarum: Vrinneviskogen har alltid haft betydelse i mitt liv.

Och nu ligger jag sedan 1 februari på Vrinnevisjukhuset.