Jag följde bara ljuset

Bild: Jörgen Auer

Jag har gått långt i dag. Inte för långt, men långt. Bland annat gick jag Vetarundan i Mantorp, plus två varv på travbanan vid Uljebergs säteri och sen en kvällspromenad ner till dammen på Uljeberg. Och så en halvmil inne på Citygross. Under dagen såg jag solen gå upp (i alla fall nästan) och jag såg den båd' här och där under dagen, jag såg himlen brinna i solnedgången. Varmklädd var jag på min vandring för vinden friskade allt på. Vad mer? Jo, jag hälsade på hos travtränaren Stefan Dahl som hyr in sin verksamhet på Veta Östergård. Stefan höll på att sko en häst och hans vän och kollega Lars-Erik Johansson höll på att bygga ett duschrum åt hästarna. 

Bild: Jörgen Auer

Ibland kan det vara svårt att komma ihåg vad man gjort under en dag. Jag har en sådan stund nu och försöker minnas, men så långt som jag gick är det sannerligen inte lätt att minnas varje steg. Fast jag minns att jag besökte Gulf i Mantorp och passerade Klämmestorpsskolan och Klämman Arena. Mantorps PRO tränade boule på grusbanorna och bakom lekplatsen kom två kvinnor ut ur skogen med sina hundar. Bilderna här är dock endast från dagens sista promenad som bar till Uljebergs damm.

Bild: Jörgen Auer

Varför fascinerar solen så? Å andra sidan har väl människan i alla tider varit minst sagt intresserad av solen som värmekälla och dyrkat dess "gudomliga" kraft. Hur många dikter och visor har inte haft solen som huvudingrediens? Hur många konstnärer har inte målat solen och dess påverkan på jorden? Ljuset, ljuset, ljuset. Alltid ljuset.

Bild: Jörgen Auer

Jag mötte ingen. Såg ingen. Hörde ingen. Inget. Eller rättare sagt: jag la inte märke till någon. Visst såg jag en och annan bil och en traktor, men de kunde ha varit förarlösa. De betydde ingenting. Däremot syntes en stor molnformation skyddande breda ut vida vingar över den dalande och bortflyende solen och jag tyckte det var storslaget. Det var som om molnen ville säga mig något. Vad?

Bild: Jörgen Auer

Moln ja. De här såg i kvällsljuset ut som gjorda av grädde och hade vispats ihop av vindkraftverken i Skorteby. De måste förevigas innan mörkret anländer och raserar bilden, tänkte jag. 

Sedan gick stegen hemåt, kängorna blev blöta i gräset, ena strumpan hade korvat sig, jag blev lite kall om nosen, tog upp mobilen ur fickan än en gång, tittade på stegräknarappen: 24 326.