Bild: Jörgen Auer
Alldeles ensam, utan fågel, kom en vit fjäder singlandes genom aprildagens eftermiddagsluft. Först trodde jag att det var en fjäril, för den bar sig åt lite som en sådan och for hit och dit. Fast långsammare än en fjäril. Små vindpustar förde den än hit, än dit. Kanske lever den sitt bästa liv nu, tänkte jag. Ensam, utan någon som kontrollerade den. Bara vimsade omkring och njöt av tillvaron: solen lyste ju och våren var och är riktigt på gång. Jag är en fjäder, jag är stolt, ville den nog säga med sin ensamma flykt som dock hade ett slut. Och jag såg det.
Sakta, sakta dalade den ner mot marken, mot gräset och la sig till ro. Nej, ändå inte. Det blåste till ännu en gång och fjädern rörde sig och vände på sig. Så låg den stilla. Eller, nja, stilla men ändå darrande. Och så ligger den troligen kvar i alla sina dar.
Vad händer förresten med en fjäder som ligger på marken. Den här var så tunn att den knappt hade någon vingpenna? Blir den uppäten? Eller löses den upp och försvinner i tomma intet? Jag ska söka efter den i morgon och se om jag får svar på mina frågor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar