Vore jag densamme?

Bild: Jörgen Auer

Vad vore jag utan träd i min uppväxt och levnad? Hm, antagligen, densamme. Men jag hade aldrig sett tall eller gran. 

Aldrig en skog eller skogsdunge. Aldrig upplevt det där lugnet i skogen som vi ibland kallar för tystnad. 

Tystnad.

Men en skog är ju aldrig tyst. Inte på riktigt.

Ibland susar den svagt. Ibland är den frustande, pustande, andas.

En gren knäcks, två. Knak och brak när stammar gnids mot varann.

Ibland hör vi skogens invånare tassa omkring, klättra, hoppa. Ibland ser vi djuren också, vilket alltid blir en upplevelse.

Och fåglarna! De mindre som sjunger så fint för oss, de stora som skrämmer så när de flaxar upp från ett ormbunkssnår.

Utan träd och skog hade jag aldrig sett en kantarell. Aldrig dragit in skogens luft och doft i så djupa andetag att bröstet nästan sprängs.

Vore jag verkligen densamme utan skogen?

 Jag skulle förstås vara jag som son till mina föräldrar. Men jag vore helt säkert en annan och på upplevelser fattigare jag.

Därför vill jag att snön försvinner så att jag kan röra mig fritt och lätt i skogen igen.