Bild: Jörgen Auer
Jag tog en promenad. Solen höll mig sällskap. Så också långa rader av träd. Skog. Nära vatten var vi. En sjö. Men inte vilken som helst, utan Drögen. En sjö jag sett och lärt känna under 49 år. Jag känner både skogen och sjön här vid Bäckhult, där jag och familjen tillbringat så många sommardagar.
Jag minns hur jag genomkorsade skogen de första åren. Varenda stig inom fem km omkrets fick besök liksom varje höjd och dalgång. Och jag blev kantarellexpert.
Bild: Jörgen Auer
49 år senare står skogen kvar, men stigarna är till största delen borta. Hårda vindar och stormar har gjort sitt och avverkningar och det enligt mitt tycke förfärliga oskicket att lämna ris kvar har gjort stora delar av skogen ogästvänlig och människofientlig.
Visst, det går fortfarande att ta sig fram, ibland riktigt bra korta stycken, men som förr blir skogen aldrig mer.
Lägg till det den ökade förekomsten av älglusflugor. För 49 år sedan fanns inte den äckliga insekten här, och jag är inte säker på att den finns idag eftersom den fick mig att sluta med mina flera timmar långa skogspromenader för så där sju, åtta år sedan när jag överfölls av 200 varelser som lätt hittade in under kläderna och var "omöjliga" att få bort.
Min hustru Inger hade sedan en dryg halvtimmes jobb med att plocka bort de kloförsedda insekterna som jag genast googlade på och fick ett namn på de djävlarna - älglus, älgfluga eller hjortlus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar