Blodomloppet är över för den här gången. Skönt. För jag orkade aldrig träna inför loppet som jag sagt att jag skulle göra.
Hela tiden sköt jag träningsstunder framför mig. Det regnade för mycket, för att inte tala om blåste. En dag sken solen för mycket, en annan gång ville jag se på teve, och en tredje behövde jag vila sa min hjärna. Jag mindes något som någon sagt i teve, en auktoritet på området, det är bra med vila, hette det.
Det uttalandet tog jag fasta på.
Fram till i onsdags. Då cyklade jag milversionen av Blodomloppet. Vilade strax bredvid Bäckskolan. Såg en cirkus. Tog bild. Då kom en grupp barn.
Vad filmar du? Cirkusen, sa jag.
Varför filmar du inte kamelerna, sa barnen.
Bra fråga. De puckelryggiga låg i en hage intill och idisslade ikapp med en långhornad sak av kotyp. Det såg så märkligt ut när de låg där vid Bergadammen att jag inte trodde det var sant. Kanske hade jag cyklat för fort? Kameler i Berga?
Därför lät jag cykeln vara igår, löpardagen. Gick i stället. Och varje steg drog jag liksom ut på och tänkte på hur jag gick. Försökte känna vadmusklerna. Och det gjorde jag! Vilken känsla! Det gungade i knävecken och liksom kittlade ända uppe vid låren. Vid närmare eftertanke var det i låren och inte vid. Det som var vid kändes det ingenting i.
Positiva tankar är alltid bra att ha och kan efterlämna oanade effekter, kommer jag ihåg från en föreläsning. Jag hade sådana hela torsdagen. Jag kan vinna, ljög jag för mig själv. Jag kan vinna. Kan vinna. Vinna.
Inte sjutton kunde jag det. Men det kittlade i låren och i dag blir det vila. Positiv vila.
(Den här texten finns även i fredagens Corren)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar