Bild: Jörgen Auer
Det fanns en tid när jag följde varje allsvensk fotbollsomgång (herrfotboll) med förväntan, iver, nervositet, och spänning. I dag spelar det mig ingen roll, jag har ingen relation till fotbollen längre, den känns mig så avlägsen. Hur blev det så?
Jag tröttnade helt enkelt. Fick nog av idioter på läktaren, och då menar jag inte hejaklackarna, utan de där insnöade och inskränkta enskilda individerna som säger och ropar de mest idiotiska saker till motståndarlagens spelare och ledare och allra helst till domare och linjemän. Jag mår fysiskt illa av att höra dem och väljer då att inte gå dit alls.
På damfotboll har jag däremot hittills inte hört den här sortens åskådare. Tack och lov.
Det fanns en tid när jag följde varje allsvensk fotbollsomgång (herrfotboll) med förväntan, iver, nervositet, och spänning. I dag spelar det mig ingen roll, jag har ingen relation till fotbollen längre, den känns mig så avlägsen. Hur blev det så?
Jag tröttnade helt enkelt. Fick nog av idioter på läktaren, och då menar jag inte hejaklackarna, utan de där insnöade och inskränkta enskilda individerna som säger och ropar de mest idiotiska saker till motståndarlagens spelare och ledare och allra helst till domare och linjemän. Jag mår fysiskt illa av att höra dem och väljer då att inte gå dit alls.
På damfotboll har jag däremot hittills inte hört den här sortens åskådare. Tack och lov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar