Många gånger är man någon annan. Låtsas vara. Spelar. För jag vet ju
att om jag är mig själv så går det inte bra. Alltså, det är inte så lätt
att vara människa. Tro på sig själv. Inte kan väl jag? Jag som är så
dålig. Jag som alltid gör bort mig. Jag som är så nervös.
Så där är det nog för Kajsa Bergqvist också. Men så finns det en annan Kajsa som hon läser om, som hon ser på teve, som hon hör i radio, som hon ser i reklamkampanjer. Idrottsstjärnan. Tävlingsmänniskan. Visst, det är hon själv, men ändå inte. När hon är hemma hos sina föräldrar och hälsar på, eller tillsammans med sin kille, då är hon en helt vanlig människa som du och jag. En som gärna går i skogen och hör fåglarna kvittra, en som tycker om att åka båt i skärgården när solen bränner och saltvattnet stänker i ansiktet, en som gillar att skratta åt små vardagliga tokigheter, en som gärna åker långfärdsskridskor över sjungande blåisar och som älskar att sitta vid en värmande lägereld och äta matsäck.
På tävling däremot blir den vanliga människan Kajsa Bergqvist den andra. Kajsa Bergqvist, idrottsstjärnan. Och innan hon springer fram mot ribban så peppar hon sig själv genom att tala tyst om sig själv i tredje person, som i ett radioreferat. "Jaha, nu gäller det. Där nere står nu Kajsa Bergqvist redo. Ute på löparbanan står hon med blicken fokuserad på höjdhoppsställningen där ribban ligger på 2,01 och ska svenskan vara med och ta medalj så måste hon ta. River hon är hon utanför prispallen. Kom igen nu, Kajsa!" Av det där referatet om idrottsstjärnan så växer Kajsa vardagsmänniskan och blir Kajsa kavat och kliv-springer de där lustiga stegen fram mot ribban och väl i luften kan ingenting stoppa henne. Hon är bäst. Hon ska över. Hon vill och hon kan.
Kanske låtsas hon för resten inte alls vara sig själv. Hon kanske är en av konkurrenterna. Precis som Peter Forsberg brukar göra. Han spelar skitdåligt om han inte låtsas vara Mats Sundin. Sundin vill vara som Markus Näslund. Näslund däremot behöver inte låtsas. Han ber Gud om hjälp.
Det har jag också försökt. Men han var inte hemma. Så jag fick låtsas i stället. Jag började med Harry Bild, Lennart Backman, Uffe Jansson, alla tre fotbollsspelare i en tid som inte längre finns. Sedan dess har jag varit alla som har varit något att efterlikna. Tävling eller inte tävling har kvittat lika. Så fort jag spelat någon annan har det känts bra. När jag åkte pulka som mig själv i en gigantisk Kindabacke for jag skrattretande omkull i en sky av snö och höll på att frysa ihjäl. Omklädd till tyske bobåkaren Georg Hackl körde jag så vansinnigt rasande fort nerför backen att färden fortsatte ut på Drögens snöbeklädda is och inte slutade förrän ute vid Orrholmarna. På tillbakavägen kämpade sig Roald Amundsen heroiskt fram till Nordpolen medan den orkanartade polarvinden slet sönder kläderna och bet kinderna nariga.
Häromdagen var det dags för gympa igen. Jag hade missat fyra torsdagar i rad eftersom jag suttit inne. Inte så. Men förkyld. Ömklig. Ynklig. Nu var jag tillbaka. Instruktören Anna-Erin körde hårt och hade dessutom lagt till nya övningar sedan sist. Jag hängde inte med i svängarna över step-brädan. Benen ville nog, men hjärnan kunde inte förstå. Hjälplöst studsade jag fel. Jag måste låtsas. Men vem? Vad? Så fick jag syn på Annika Lindell intill. Hon kunde ju. Jag låtsades vara hon. Nej, jag bjöd upp till dans. Dansör var jag. En bra. Så lätt det plötsligt gick. Borta var all tröghet, borta var all tvekan. Jag kunde. Och dansade med Annika, Gunilla, Lotta, och de andra tills solen gick ned över Orrholmarna.
Efteråt låg vi svettiga bredvid varandra på klipporna och tyckte livet var skönt.
"Andas djupt", sa Anna-Erin.
Jörgen Auer
Så där är det nog för Kajsa Bergqvist också. Men så finns det en annan Kajsa som hon läser om, som hon ser på teve, som hon hör i radio, som hon ser i reklamkampanjer. Idrottsstjärnan. Tävlingsmänniskan. Visst, det är hon själv, men ändå inte. När hon är hemma hos sina föräldrar och hälsar på, eller tillsammans med sin kille, då är hon en helt vanlig människa som du och jag. En som gärna går i skogen och hör fåglarna kvittra, en som tycker om att åka båt i skärgården när solen bränner och saltvattnet stänker i ansiktet, en som gillar att skratta åt små vardagliga tokigheter, en som gärna åker långfärdsskridskor över sjungande blåisar och som älskar att sitta vid en värmande lägereld och äta matsäck.
På tävling däremot blir den vanliga människan Kajsa Bergqvist den andra. Kajsa Bergqvist, idrottsstjärnan. Och innan hon springer fram mot ribban så peppar hon sig själv genom att tala tyst om sig själv i tredje person, som i ett radioreferat. "Jaha, nu gäller det. Där nere står nu Kajsa Bergqvist redo. Ute på löparbanan står hon med blicken fokuserad på höjdhoppsställningen där ribban ligger på 2,01 och ska svenskan vara med och ta medalj så måste hon ta. River hon är hon utanför prispallen. Kom igen nu, Kajsa!" Av det där referatet om idrottsstjärnan så växer Kajsa vardagsmänniskan och blir Kajsa kavat och kliv-springer de där lustiga stegen fram mot ribban och väl i luften kan ingenting stoppa henne. Hon är bäst. Hon ska över. Hon vill och hon kan.
Kanske låtsas hon för resten inte alls vara sig själv. Hon kanske är en av konkurrenterna. Precis som Peter Forsberg brukar göra. Han spelar skitdåligt om han inte låtsas vara Mats Sundin. Sundin vill vara som Markus Näslund. Näslund däremot behöver inte låtsas. Han ber Gud om hjälp.
Det har jag också försökt. Men han var inte hemma. Så jag fick låtsas i stället. Jag började med Harry Bild, Lennart Backman, Uffe Jansson, alla tre fotbollsspelare i en tid som inte längre finns. Sedan dess har jag varit alla som har varit något att efterlikna. Tävling eller inte tävling har kvittat lika. Så fort jag spelat någon annan har det känts bra. När jag åkte pulka som mig själv i en gigantisk Kindabacke for jag skrattretande omkull i en sky av snö och höll på att frysa ihjäl. Omklädd till tyske bobåkaren Georg Hackl körde jag så vansinnigt rasande fort nerför backen att färden fortsatte ut på Drögens snöbeklädda is och inte slutade förrän ute vid Orrholmarna. På tillbakavägen kämpade sig Roald Amundsen heroiskt fram till Nordpolen medan den orkanartade polarvinden slet sönder kläderna och bet kinderna nariga.
Häromdagen var det dags för gympa igen. Jag hade missat fyra torsdagar i rad eftersom jag suttit inne. Inte så. Men förkyld. Ömklig. Ynklig. Nu var jag tillbaka. Instruktören Anna-Erin körde hårt och hade dessutom lagt till nya övningar sedan sist. Jag hängde inte med i svängarna över step-brädan. Benen ville nog, men hjärnan kunde inte förstå. Hjälplöst studsade jag fel. Jag måste låtsas. Men vem? Vad? Så fick jag syn på Annika Lindell intill. Hon kunde ju. Jag låtsades vara hon. Nej, jag bjöd upp till dans. Dansör var jag. En bra. Så lätt det plötsligt gick. Borta var all tröghet, borta var all tvekan. Jag kunde. Och dansade med Annika, Gunilla, Lotta, och de andra tills solen gick ned över Orrholmarna.
Efteråt låg vi svettiga bredvid varandra på klipporna och tyckte livet var skönt.
"Andas djupt", sa Anna-Erin.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar