Golfrestaurangen i Åtvidaberg. Det var onsdag. Vi åt hamburgare. Vi satt mitt emot varandra. Kände oss som golfspelare som just avslutat en bra runda. Men vi var inga golfare, utan bara där för att äta. Vi tittade ut över Bysjön och den vackra golfbanan där några spelare just kom vandrande med sina vagnar på 18:e hålet. Solen sken.
Undrar om det är tungt det där, sa fotografen Terese drömskt och tittade längtansfullt bort mot gräset. Eller var det vattnet?
Mm, sa jag, för det är inte lätt att svara med hela munnen full med mat och jag var ju inte riktigt säker om hon menade att golfvagnen var tung att dra eller om det var tungt att simma över Bysjön.
Hon fortsatte: Jag har aldrig spelat men jag kanske skulle prova. Men det tar ju så lång tid, va? Flera timmar. Tror inte jag har tålamod vara ute så länge. Hur lång tid tar det egentligen? Och vad händer ifall man skulle skjuta bort bollen? Vet du det? Spelar du?
En hel dag, sa jag och tuggade vidare.
Jaså, sa hon och såg ut att fundera över mitt uttömmande svar som var tre svar. Jag har prövat på en dag, det tog en hel dag och jag letade samma hela dag efter de bollar jag slog bort.
Jag har spelat fotboll, sa hon sen. Fast jag var mest med för att jag tyckte om att jogga.
Mhm!
Intressant. Det var första gången jag hört talas om någon som spelat fotboll bara för att det var roligt att springa. Men med ens förstod jag bättre varför så många svenska spelare genom åren, tjejer såväl som killar, spelat så som de gjort. Kanske fanns det ingen friidrottsklubb på deras hemort och så blev de tvungna börja med fotboll bara för att vara med i den enda gemenskap som fanns. Så klart!
Nu var det hennes tur att äta. Och min att se drömsk ut. Bysjön blev en ocean och på ett par sekunder resta jag vida omkring. Så många duktiga idrottare världen gått miste om, tänkte jag. Bara för att de valde fel sport. Tänk så många ryssar och kanadensare som börjat med konståkning för att de tyckte det var så roligt göra piruett. Som aldrig lyckades få ordning på själva åkningen, men som blev ena jäklar på själva snurren?
Frågan är förstås vad de skulle ha använt snurren till annars? Man kan ju inte bli fotbollsspelare bara för att göra Brolin-snurr. Eller kan man? I volleyboll skulle man kunna lura motståndarna upp på läktaren, ja till och med ut ur hallen om man snurrade så. Å andra sidan skulle man nog lura sina medspelare också. Om Team Vallas passare Jonas Håård skulle göra såna piruetter så skulle inte hans kompisar ha en aning om vart bollen tar vägen när han väl släpper den. Kommer bollen eller kommer den inte?
Släggkastning däremot. Jäpp, där har vi det. Gör en konståkningspiruett, fast utan skridskor, släpp iväg släggan. Rekord.
Vandra, avbröt Terese, jag tycker mycket om att vandra. Norrland.
Mm. Norrland. Vinter. Snö. Backhoppning. Finns det rentav någon som hoppar backe för att det är så roligt att gå i trappor? Eller av vilken fel anledning skulle någon kunna ha börjat med sporten? Inte för att det är roligt att jogga i alla fall. För att det är roligt att åka skidor, kanske.
Ett litet stycke får ju hopparna åka. Lite störtlopp en bit och så några skridskoskär på slutet innan de tar av sig skidorna och slänger upp dem på axeln.
Ja! Så är det, naturligtvis. De kanske har börjat med backhoppning för att det är så roligt att bära saker.
Tidigt fick de hjälpa till därhemma och bära stegen över axeln precis som morfar. Håhåjaja, så tungt det är, men se så stark jag är.
Kanot gillar jag också, fortsatte Terese som hade ätit färdigt, jag gillar mest sådana där sporter där man upplever nåt.
Undrar varför hon började med kanot? Det är säkert inte för att hon gillar att jogga. Det måste vara nåt annat.
För att hon gillar att simma, kanske? Eller paddlar hon för att hon helst av allt vill sitta ner? Mina tankar öppnade munnen:
Ja, paddla är fint. En gång paddlade jag i östgötaskärgårn.
Det var jag och vattnet. Solskenet. En glittrande fågel flög framför med vingarna utbredda. Svävande. Vilken känsla. Jag och kajaken. Fågeln. Friheten. Kajaken. Fågeln. Till slut kände jag mig som fågeln. Jag flög.
Terese skrattade och nickade. Hon kände igen sig.
Sen tittade hon drömmande ut genom fönstret på nytt. Över oceanen drog ett fågelsträck söderut.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar