Bild: Jörgen Auer
Nu sitter jag hemma och minns igen. Jag minns den där dagen när jag kom och närmade mig Linköping i bil på väg 23/34 från Kisa och såg ett tecken från skyn. Ah, tänkte jag, kanske är det detta jag har väntat på hela livet. Jag måste följa tecknet och svängde in Lambohovsleden i stället för att åka hemåt mot Mantorp.
Det var ett ljussken som kastade sig över Mjärdevi center och lyste upp hela fasaden, som vore den av glas. Och det är den också åt det här hållet. Söder, väl? Men solen går ju ned i väster, då måste väl glaset också vara vänt åt väster? Skit samma. Jag såg detta tecken och kände att jag måste följa det. Varefter jag åkte flyttade sig solstrimman, som först var en hel solexplosion, så den liksom åkte längs fasaden och skiftade färg. Än var den röd, än gul, än rosa, än lite lila. Jag var tvungen att stanna innan den försvann och klev ur och fotade.
När jag kom fram till huset var bara en liten tunn strimma kvar.
Men den var ändå där och för mig betyder bilden att det alltid finns en strimma av hopp. Så när det kör ihop sig eller när världen tycks stanna i elände och uselhet, ja då tänker jag på den här bilden. Och ler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar