Ränderna kan visst gå ur

 

Bild: Jörgen Auer

Ränderna går aldrig ur, sägs det. Kanske är det så. Men inte alltid. Mina ränder försvann ju.

Vilka ränder, undrar du kanske. Mina idrottsliga ränder. 

Som pojke var jag en mycket kort tid med i IK Sleipner i ishockey. I folkmun kallades och kallas väl fortfarande klubben "randigt" efter dess randiga fotbollsdress.

 Att jag blev med där berodde på att jag som tolvåring just hade fått sparken! av IFK Norrköping. 12 år!

Det var en träning med IFK på gamla rinken på Idrottsparken. Fullt ös. Jag var liten, men bra. Gjorde lite som jag ville där på isen. Men så behövde jag vila och satte mig i båset. Knöt om ena skridskon. Då kom en äldre kille som jag kände, gåendes förbi. Han rökte. 

Vill du ha, sa han när cigaretten började närma sig fimp. Visst, svarade jag som ville imponera lite på honom och tog fimpen och drog några bloss. Sedan knöt jag färdigt skridskorna och skulle ge mig ut på isen igen. I båsdörren uppenbarade sig tränaren. 

"Vi ska inte ha några fimpsugare i den här klubben", sa han och stängde vägen för mig.

- Nähä, sa jag och tog på mig klamparna och gick in och bytte om. Från omklädningsrummet tog jag vägen förbi Sleipners rum och anmälde mig som deras spelare.

Det höll någon dag, eller två. Sedan blev jag övertalad att gå med i Norrköpings AIS i stället. Jag gjorde så och därmed var även mina dagar i "randigt" räknade. När seriespelet drog igång mötte Nais både Sleipner och IFK. Jag har för mig att vi förlorade mot Sleipner, men mot IFK vill jag minnas att vi vann med 7-1 och jag gjorde tre eller fyra mål. Minst en gång tog jag vägen förbi IFK-båset och sträckte klubban demonstrativt i luften.

Deras tränare såg bister ut.