Det började på Bjärby

Bild: Okänd

Jag är en vanlig man, som levt ett vanligt liv.

Eller inte.

Döm själva för här börjar en självbiografi.

Bjärby Västergård utanför Norrköping ska vara platsen för mina första stapplande steg. Men jag har inga minnen därifrån för familjen hann flytta innan min hjärna var så skapt att den kunde börja samla på minnen. Dock flyttade vi inte så långt, utan fick ett nytt hem i ett hus ägt av familjen Schenholm på i mina ögon jättestora Bjällbrunna gård i Styrstad församling, 500 meter från Bjärby. Alltså ägarfamiljen bodde i ett stort hus, vårt var betydligt mindre men hade ändå två våningar.

Tänka sig! För någon dag sedan fyllde den lilla killen på bilden 75 år. Och ja, det är jag. Herre Gud så tiden rusar iväg med oss. Nu är jag på väg in i ålderdom, om jag inte redan är där. Men hur har livet sett ut för mig? Bra eller dåligt? I stora drag? Och en del små. Det beror på vad mina minnen berättar. Eftersom jag är född 1948 minns jag ingenting av 40-talet. Men jag har googlat mig fram till att 6 juli var en tisdag och att det var 23,8 grader klockan 12.

50-talet börjar minnena samlas på hög. Livet bestod mest av lek och förundran över alla stora ardennerhästar och ridhästar som fanns på gården. Men jag hade stor respekt för djuren och höll mig helst ett stycke från dem. Lekte gjorde jag med storasyster Britt-Marie och storebror Crister. Ja, och så hängde jag en hel del i stallet, där jag bland annat som fyraåring lärde mig dricka kaffe med Jompa och de andra arbetarna på gården.

Rekordtidig att dricka kaffe och rekordtidig att vissla. Jag var en jävel på att vissla och oftast var det den 1952 så populära Snoddasmelodin Haderian, hadera som kom ut ur munnen.

Jag hade en röd trehjuling med ratt, älskade den. Och så hade jag en lastbil av trä och en massa små Dinky Toy-bilar. Fast de kan ha varit brorsans. Eller våra tillsammans. 

Tidigt kom jag på att bilarna kunde tävla mot varandra. Inomhus rullade de förstås på golvet eller över stolar och bord. Men utomhus? Nej, vi hade mycket gräs där och en grusgång och in till huset ledde en grusväg. Bilarna rullade inte alls, varför jag fann dem lika gärna kunde tävla i luften.

Just det, jag stod på en liten trappa, kan det ha varit en liten förstubro? Hur som helst slängde jag dem en och en med kraft ut över gräset och sprang sedan efter för att se vilken som vann. Kanske är det en efterkonstruktion att jag har för mig att vinnaren ofta var en röd dubbeldäckad buss. Kanske låg den extra fint i mina små händer, eller också hade den helt enkelt bästa flygförmågan.

Även små indian- och cowboyfigurer fick lära sig flyga och märkligt nog var det alltid samma figur som vann. Jag vill gärna tro att det var en indian, men tvivlar på att jag i så tidig ålder höll på ursprungsbefolkningen. 

De små figurernas hästar fick ta luftvägen, de också.

På tal om flyg så trodde jag en tid att speedwayföraren och crossåkaren Varg-Olle Nygren satt i ett flygplan. Fråga mig inte varför, jag bara trodde så och eftersom vi bodde nära Kungsängens flygplats var det en hel del små flygplan som flög över Bjällbrunna där jag sprang omkring och vinkade upp mot planen.

Heja, Varg-Olle, ropade jag och trodde att han kunde höra mig.

Varför han skulle sitta i ett flygplan (eller alla) vet jag fortfarande inte var det kom ifrån. Kanske hade brorsan lurat mig. Han var tre år äldre och i mina ögon "stor" och visste så mycket som jag inte visste.

En gång när det blåste storm, det kan ha varit 1952, det också, var vi syskon ute och lekte i en skogsbacke i närheten, på hemvägen hade vi den kraftiga vinden i ryggen och mina syskon förklarade efteråt bestämt att jag hade flugit hela vägen hem. Stenhårt trodde jag på det. Länge efteråt. Kanske ända tills jag började skolan. På den här tiden fanns ingen lekskola, jo det fanns men mamma var hemmafru (pappa var försäljare och ofta på resande fot) så när Britt-Marie och Crister gick till skolan var jag kvar hemma hos mamma. Och hundarna. 

Vi hade alltid hund. En i taget. Jag minns den stora boxern Tarras, han öppnade stängda dörrar själv. Annars dreglade han mest. Efter honom kom en liten tax, Ruff som senare i livet blev lokal kändis när han hos en ny ägare satt eller låg under dennes stol intill basfiolen (eller var det cello) i Norrköpings symfoniorkester och hamnade på bild i NT-ÖD (Norrköpings Tidningar-Östergötlands Dagblad.

Om vintrarna, jag menar då mina minnesvintrar 52 och 53, gick vi till några dammar i närheten och åkte skridsko. På Bjärby fanns en grön- och gulskimrande damm som jag inte förrän 60 år senare vid ett gårdsbesök förstod skimrade av gödselvatten.

Vad gjorde vi mer. Jo, hoppade i höet i stora ladan. Från ganska hög höjd som jag minns det och då var sonen på Bjällbrunna gård, Hubert Schenholm med och hoppade. I alla fall en gång. Han måste ha varit så där en 18 år gammal eller så. Men han hade lika roligt som vi andra.

I närheten av gården fanns det inte endast en massa hästar, och då talar jag om minst ett 40-tal. Där fanns kalkoner också. Jag var inte så rädd för dem, men det var min bror. Han sprang förbi dem.

Crister råkade illa ut också. Inte på grund av kalkoner, utan hästar. Det var ett ardennersto som gick med ett föl i närmaste hage och brorsan fick för sig att rida på hästen. Den stora, alltså. Han passade på när stoet stod väldigt nära staketet en dag och klev helt enkelt upp från utsidan av hagen, måttade och la vänsterbenet över den breda hästryggen. Men då reagerade hästen hoppade framåt och sparkade bakut. Smack i huvudet, sa det och så låg sjuåringen där i en blodpöl som på några sekunder rann sig bred som en vårbäck. Rådiga syster Britt-Marie kröp snabbt in under brädstaketet och drog ut sin bror från hagen, min uppgift var att hämta mor och sprang allt vad mina fyraårsben mäktade med samtidigt som jag skrek, mamma, mamma, Crister har blivit sparkad av en häst, han blöder jättemycket, mamma, mamma!

Och mor Eva ut med handdukar och han låg där på marken avsvimmad och omvirad av handdukar i allehanda färger, men snabbt blev de röda allihop.

Mor och bror åkte taxi in till Norrköpings lasarett och där fick han bli kvar en tid. Men han kom hem och vägrade gå på skolavslutningen i första klass. Han gillade inte hur han såg ut med halva huvudet rakat. 

När jag var fem år flyttade vi in till stan, till då nybyggda Ljura och jag firade min sexårsdag där. Det enda jag minns från den tillställningen, om det nu var någon, är att storasysters lekkamrat Margareta Lager gav mig en present. Minns dock inte vad, men troligen en liten leksaksbil.

Sen började jag Ljuraskolan 1955 och började också ägna fritiden allt mer åt fotboll, vilket jag hade viss talang för. 

Fortsättning en annan gång...