Den här krönikan om vad idrottare måste veta var införd i Corren 29 november 2003. Och nu kommer den i repris på en blogg nära dig. Den här. Precis som nu hette den Idrottare måste veta.
Sport är konstigt. Om man tänker efter. Så många underliga idrotter.
Så många underliga idrottare. Man känner många. Känner till. Många
underliga. Alla är underliga utom jag (men jag är ju ingen idrottare
heller). Ingen är så unik som jag. Särskilt inte han. Och absolut inte
hon.
Jag känner till flera vuxna människor som dagligen inför sina
arbetsuppgifter alltid brukar säga: jaha, och vad ska jag göra åt det
här? Eller: vad ska jag göra nu?
Precis så är det i fotboll. I
alla fall när det gäller herrlandslaget. Ingen vet någonting. Utom
förbundskaptenerna Lars-Tommy som har flera pärmar fulla av
instruktioner. Spring så här, ställ upp så här, passa så där, kasta
bollen så, skjut ditåt, byt plats, håll tätt, håll käft.
Pärmar
finns det i hockey också. Men de kommer sällan fram under matcherna. Och
inte frågar spelarna så mycket heller. Hur skulle det se ut? I LHC?
Du Roger, jag har en fråga inför nästa byte: vad ska jag göra nu på isen?
Du
ska överhuvudtaget inte ut på isen. Gå in i omklädningsrummet, skulle
tränare Melin svara och visa väg med ett väldigt finger.
Och tänk
om en spelare väl inne på isen skulle börja fråga sina kompisar samma
sak: du Jussi, du har det bra du som skjuter så bra, men vad ska jag
göra nu?
Jussi skulle komma av sig och börja skjuta dåligt. Han
skulle åka omkring och fundera på vad den andre spelaren menade med
frågan. Varför frågade han så? Och vad ska han svara honom?
Ta pucken. Skjut. Eller passa mig. Då blir det i alla fall mål.
I
sportens värld vet man i de flesta fall mycket väl vad man har för
uppgifter och hur man löser de problem som eventuellt uppstår. Och löser
man dem inte, ja då förlorar man oftast.
Backhoppare kan omöjligen plötsligt stanna upp just före uthoppet och ropa till tränaren uppe i tornet: vad ska jag göra nu?
Hoppa för faan!
Tyngdlyftare
kan lika omöjligt plötsligt stanna upp mitt i lyftet, i nigsittande och
med 180 kilo på sina armar, och i denna ställning vrida sitt
blodsprängda anlete mot tränaren och plågsamt fråga: vad ska jag göra
nu?
Idrottare måste veta det. Svaret måste sitta i ryggmärgen. Och
inte bara där. Det måste sitta i minsta ben, i varje ven, i varenda
hjärnvindling. Efter så många års slit på träningar och tävlingar och
matcher måste det bara finnas där. Djupt därinne likaväl som längst ut
på hudens tunnaste fjun.
I hockey måste man vara så snabb i tanken
att när pucken kommer så vet spelaren redan vad han/hon ska göra med
den. Utan att reflektera över hur och när och varför agerar han. Eller
låter bli att göra det och släpper pucken medvetet förbi sig.
Fast målvakten ska förstås helst ta den.
Jag
har varit målvakt i rinkbandy en gång. En match. Ingen annan ville stå.
Det var fruktansvärt svårt. Bandybollen var så hård. Jag så liten.
Dålig också. Bollen rullade så lätt i mål. Svår att se var den också.
Jag vände mig till Odde och frågade: vad ska jag göra?
Ta bollen, Jörgen, ta bollen.
Javisst, ja.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar