2003-07-12 publicerades den här rörande krönikan om såväl motion som stillhet i Corren. Den handlade också om Jesus och hans lärjungar.
Sätt dig i rörelse heter en kampanj för bättre liv och hälsa som vi har på Corren. Ja, den finns kanske på fler ställen, vad vet jag? Hur som helst så finns det inte många som sätter sig i så mycket rörelse som jag. Jag rör mig mest hela tiden. Och vad får jag höra? Jo, stå still, eller, sätt dig ner. Håll dig lugn.
Ibland tycks jag bara bli för mycket. Det är nog för att de andra, klagomuren, inte rör sig. De vet förstås med sig att de aldrig motionerar och skäms därför. Så måste det vara. Det konstiga är att till och med de som motionerar har bekymmer över mitt rörliga liv. På gympan, där man verkligen kan röra sig, får röra sig, och bör röra sig, tittar mina lekkamrater (med stora och ofta trötta ögon) på mina förehavanden och brukar utbrista: att du bara orkar.
Vad då? Bara för att mina ben vill ta extrasteg ibland eller trampa i step up-brädan så hela kroppen skjuter upp mot taket och nästan tar sig igenom det för att hälsa på hos annonsavdelningen, så betyder inte det att det är något fel på mig. Jag är bara väldigt rörlig. Vi är många sådana. En kvinnlig arbetskamrat till mig som vill vara anonym har för övrigt varit hos läkare och fått diagnosen överrörlig.
Fast i hennes fall lär det ligga mer i kroppens muskulära uppbyggnad, tror jag, medan min rörlighet är mental.
Jag vill inte stå still.
Ibland förstås, och det finns ingen som kan stå still så länge som jag. Det är inget skryt, jag har vittnen. Det hade jag redan i det militära någon gång på 1900-talet och vid uppställningar i givakt (kroppen stel och stram som en pinne) fastnade jag i denna ställning och blev tvungen att bändas loss. Jag blev därefter något av yoga-guru på I 4 och hade en grupp lärjungar som ständigt hängde efter mig och ville lära sig att stå lika stilla för att på så sätt få slippa vara med.
Vid denna tid hände det sig att Jörgen och hans apostlar drog åstad en förmiddag för att delta i orientering tillsammans med de andra militärerna. Jörgen visade dem vägen och de följde honom. De kommo då mycket långt bort. Så långt bort att kartan inte längre stämde med verkligheten och till och med utanför kommunikationsradions räckvidd. Låtom oss nu göra en paus att vila på och att samla krafter i, sa Jörgen och lade sig i gröngräset i en underskön backe. Tillsammans sågo de himlen och förvånades storligen över dess skönhet. Ja, så underbar var denna syn att den fyllde dem med sådan ro att de glömde dagens bekymmer och somnade till humlors surr och ängsdoft. De sov de fridfullas sömn och drömde om ljuvliga ting.
När de vaknade hade det redan börjat skymma och de frös.
Varde ljud, sa Jörgen och knäppte igång radion.
Var i helvete har ni varit, röt mer än frågade en styresman som letat efter den försvunna gruppen vida omkring och som skickat ut spaningspatruller och radiosignaler i flera timmar.
Vi har övat oss i bortspringning, svarade apostla-ledaren sanningsenligt och lovade sedan att hitta hem. Lärjungarna voro emellertid nu så trötta efter allt orienterande och vägrade först gå den långa vägen tillbaka. Vi går inte en meter, sa Tomas. Hämta traktorn, sa Simon. Gör nåt, sa Johannes.
Si, i min trädgård växer de sötaste druvor och hädanefter skola deras safter aldrig fattas eder, lovade Jörgen och tänkte på de nio flaskor rött han hade i skåpet på logementet. De kunde bli en bra början.
Jag har beställt bord på Frimis i kväll, sa Jörgen.
Gruppen satte sig i rörelse.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar