Torsdagen var vilodag. En förkyld sådan. Febrig och
hostande gick jag upp i ottan för att resa till Japan. Anlände till
Hokkaido och Sapporo lagom till andra sträckan på damstafetten. Jag vill minnas att klockan var kvart över sju. På bästa åskådarplats satt redan
hustrun hålögd med tidtagaruret liggande bredvid tekoppen. Kanske hade
hon suttit där hela natten i sin kimono.
Kimono? Jag tittade på henne. Hon såg annorlunda ut. Hade hon inte håret uppsatt i en typisk japansk knut, med stora nålar och allt? Jag tror det. Det var svårt att se klart eftersom hela rummet, hela Japan svajade. Jordbävning?
Undrar hur det här ska gå, sa jag och höll mig i armstödet.
Anna Dahlberg var fyra efter första sträckan, och Kina ligger fyra på andra, sa japanskan vid min sida.
Hur går det för Sverige då?
Fyra, sa jag ju. Lina ligger fyra. Hustrun tittade konstigt och frågande på mig.
Svenska Lina Andersson hade det tungt ute i spåret. Hade haft problem med hosta fick man veta. Det gjorde att jag kände lite extra för henne och hostade som för att ge henne lite stöd. Det hjälpte inte. Lina fick släppa några till förbi sig, bland dem japanskan Masako Ishida, innan hon växlade över som sexa till Charlotte Kalla på tredje sträckan.
Det ser mörkt ut, konstaterade hustrun i soluppgångens land.
Kalla var som jag. Het. Men medan jag satt stilla, om än yr och något svajande, i soffan, klättrade den unga svenskan lekande lätt uppför en lång stigning och fick mig att hoppas på en ny skidgren. Fem kilometer uppför.
Kalla var trea vid växlingen. Britta Norgren åkte sista. Kom fyra. Ingen medaljyra. Besviken tog jag första plan hem och kröp hostande ner i sängen igen. Det var ju ändå vilodag.
Drömde om körsbärsträd.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar