Cnorren: Jag har varit efterfrågad

Det var 16 mars 2007 som den här krönikan publicerades i Corren. Det var ett år då jag tränade mycket, när jag inte var sjuk, vill säga. Den handlar om träning och en underbar instruktör och därmed om en slags kärlek.

Saknaden är stor. Så stor att tränaren en dag var tvungen att fråga övriga i gruppen: var i all sin dar är han? Han var ju så duktig i början av året, men nu har han inte varit här på tre veckor?
Svar: jag har varit sjuk, Helena.
Men på tisdag räknar jag med att vara hos dig igen.
Vi har tränat tillsammans förr, Helena och jag. Då kom hon till Correns lilla gympasal och körde hårt med oss i step- och aerobic-pass. Jag stod alltid längst fram för att inte missa en centimeter av hennes rörelseschema. Särskilt de dansanta partierna var krångliga till en början. Men oj! så roliga. Leende förde hon oss till utmattningens gränsland och leende fastnade vi någonstans i passkontrollen och vaknade inte upp på riktigt förrän det var dags att stämpla passen veckan därpå. Så stark var vår längtan. Då förstår man att träningen var bra och rolig.
Så försvann hon. Föredrog konstigt nog kärleken och barn före oss träningsvilliga.
Efter två, eller var det tre år? mötte jag henne på stan i höstas. Nu ska jag börja som ledare igen, och just på det gym där du har årskort, sa hon och det liksom lyste om hennes ögon. Eller var det speglingen av mina jag såg?
Jag kommer, lovade jag, men kunde inte hålla det. Fick problem med magmusklerna och mådde inte bra på hela hösten, fick nöja mig med att längta. Och gå promenader.
Någon gång i vintras kunde jag börja träna igen. Äntligen!
Hon blev glad när jag dök upp. Visserligen var vi omringade av 20-talet tjejer, men ändå. Vi var ett par igen. Ett par som har fortsatt träffas helt öppet. Min fru känner till Helena och vet att jag föredrar henne på tisdagar. Helenas sambo vet att jag är ende mannen på tisdagar.
Men snor rår man inte över. Tre veckors snörvlande har hållit oss från varandra.
Men på tisdag. . .

Jörgen Auer